Nej sa han, sån där storytelling det tror vi inte på.

När jag startade min verksamhet 2004 var storytelling närmast ett okänt begrepp i Sverige. Jag behövde uppfinna både min produkt och min marknad. Storytelling var ett ord som jag i alla sammanhang både behövde förklara och argumentera för. Tio år senare hade samma begrepp hunnit bli något som det raljerades över och som jag fann mig själv istället behöva försvara.

Nånstans däremellan var jag processledare och moderator för ett tvådagars seminarium vid Designhögskolan i Umeå. Bland de keynote speakers som vi ville ha med fanns designchefen för finska företaget Fiskars. Tyvärr hade han inte möjlighet. Jag frågade då honom om företaget hade tecknat ned sin historia. Om det fanns någon annan som kunde komma och berätta? Nej, sa han, sånt där tror vi inte på.

Hans reaktion har jag burit med mig.

Det finns olika skolor inom storytelling. En inte helt ovanlig är att det man berättar inte nödvändigtvis behöver vara med sanningen överensstämmande. Redan från början kände jag mig tveksam till den inställningen. Jag hade en företagarkollega som alltid inledde sina föreläsningar med samma historia om hur han själv startade sin verksamhet. Det var en bra historia. Det var bara det att den inte var hans. Det var hans kompis. Men, sa jag, vad händer den dag någon kommer på dig? Det har inte hänt än, sa han.

Det där kändes inte bra för mig. Samtidigt som denna min känsla också fick mig att känna mig lite tråkig och präktig, f.d. public service-journalist som jag var.

Nej, storytelling tror vi inte på, sa Fiskars.

Jag tror att det välrenommerade finska företaget hade stött på exempel av storytelling som inte var trovärdiga. Och det var ingenting som de ville förknippas med. De var rädda om sitt varumärke.

2014 öppnade det anrika nu Stylt-renoverade Stora hotellet i Umeå och strax innan den splitternya gallerian Utopia. De berättelser som följde lanseringarna både hånades och kritiserades. Hotellets berättelse var till största delen fabricerad men utifrån ett embryo av vad hotellet en gång var, det gjorde berättelsen extra svårsmält. Och Utopias var många ord som egentligen inte betydde nånting. Den finns inte längre på deras hemsida.

Det är såna här fadäser som gör att storytelling ifrågasätts. I mitt tycke med all rätt. Tanken med att berätta är att stärka vårt varumärke, inte sänka. Så mitt råd är, låt berättelserna vara på riktigt. Min erfarenhet är att alla har berättelser som duger bra och mer därtill! Och jag bär med mig Fiskars designchefs rädsla för storytelling som kvitto på min hållning och som min ledstjärna på vägen.

Veckans filmtips

Stories we Tell, är inte det en passande titel till dagens reflektion? Sarah Polley är en kanadensisk filmskapare och skådespelare, och här berättar hon historien om sin familj, kretsande runt hennes mamma. Filmen klassas som dokumentär, men befinner sig lite på gränsen mellan dokumentär och fiction. Intriguing är det mest passande ordet jag kan hitta, och fantastisk. Den här filmen önskar jag att jag hade gjort! Och jag önskar den för er att se!

Trevlig helg!

Maria