Annat kan man inte kalla den, Metoo-revolutionen som #metoo har utvecklats till i Sverige. I min senaste reflektion kallade jag kampanjens kraft för en flodvåg. En lavin. Med ett hopp om att den inte skulle avta. Det har den inte gjort.

I princip varje dag i två månader har bransch efter bransch rest sig och höjt sin röst. Många dagar flera stycken. Torsdagen den 30 november: Försvarsmakten #givaktochbitihop, restaurangbranschen #vikokaröver, arkeologerna #utgrävningpågår, de gröna näringarna #skiljaagnarnavrånvetet, sjuksköterskorna, samt läkarna #utantystnadsplikt. Mer än 70 000 kvinnor, icke-binära och transsexuella har i dag satt sitt namn på något av de upprop som varje dag får oss att lyssna, förskräckas och hoppas.

För en månad sen reflekterade jag också över att det är berättelserna som bär Me too. Det menar även professorn i genusvetenskap vid Umeå universitet, Ann Öhman. Tidigare kvinnorörelser, som den för kvinnlig rösträtt i början av 1900-talet, har haft sin grund i politisk aktivism. Det som gör att man kan kalla Metoo-kampanjen för en Metoo-revolution är att den har en sådan sprängkraft genom att ingången är privat. Berättelserna är privata och därför så starka. Och alla dessa berättelser bildar en väv som tydligt visar det mönster som kvinnor och män har levt i.

Nu finns ingen väg tillbaka. Ingen bransch går säker. När kvinnorna inom en så historiskt och numerärt mansdominerad institution som Försvarsmakten ställer sig i giv akt för sig själva kan vi förvänta oss att fler följer.

I en Novusundersökning beställd av SVT och publicerad 4/12 tror 7 av 10 svenskar på en förändring genom Metoo, det gäller kvinnor som män. Det finns också andra mindre upplyftande siffror i undersökningen men de lämnar vi därhän just nu. Så fortsätt berätta. Gör din röst hörd. Metoo-revolutionen fortsätter.

Veckans filmtips

Jag glömmer aldrig när jag såg Lars von Triers Breaking the Waves. Det var i en av de gamla historiska biosalongerna i Seattle med min vän pjäsförfattaren Elizabeth Heffron. Vi var båda helt oförberedda på den starka och skakande filmupplevelsen som vi kom att vara med om.

I ett skotskt kustsamhälle på sjuttiotalet träffar oljearbetaren Jan den unga Bess. Hon är en blyg och starkt religiös flicka. Han är en äventyrare som utnyttjar henne å det grövsta. Emily Watson är enastående som Bess och Stellan Skarsgård otäck som Jan.

Jag minns att fotot var fantastiskt. Men många bilder blundade jag inför och vill inte påminna mig. När jag nu vet att det finns vittnesmål om sexuella trakasserier vdg Lars Von Trier minns jag filmen i ett annat ljus.
Trevlig helg

Maria