Det är så lätt hänt; att redigera sig själv, att tro att det här blir obegripligt eller onödigt, men du kan lita på din publik, det är min erfarenhet.

2002 hade jag en separatutställning på Nordic Museum i Seattle. Muséet hade gett mig i uppdrag att i foto berätta om mina båda hem, Seattle i det gröna nordvästra hörnet av USA och Djäkneböle i det magra Västerbotten. Seattle såg jag genom mitt nyfikna utomstående öga i kameralinsen, Djäkneböle genom mitt rotade hjärta.

När utställningen senare skulle visas på Västerbottens museum i Umeå 2007 gick jag igenom bilderna från Seattle. Kommer det här att fungera för Umeåögon? Funkar den här bilden. Och den här?

Till slut var det bara en som jag tvekade inför. Bilden av en skulptur av Seattlesonen Jimi Hendrix, klädd i sportutrustning med anknytning till Seattle: basebollaget Mariners tröja, en basketboll (Super Sonics), K2 slalomskidor (tillverkas på Vashon Island utanför Seattle, osv.

Grejen med skulpturer i Seattle är att de är omhuldade och en ständig källa till lek och upptåg. De är alltid utklädda eller försedda med ballonger, små drakar eller andra attiraljer. Och aldrig någon skadegörelse.

Det var det jag ville berätta om. Men för ett Umeåöga, skulle bilden inte bli bara obegriplig? Hur det nu var fick den vara kvar i alla fall.

Under utställningsperioden var jag moderator på ett seminarium som också hölls på Västerbottens museum. Deltagarna gick runt i utställningen under pauser och efter en av dem var det en man som sökte upp mig. Han var så lycklig över att äntligen ha fått se en av de där utstyrda skulpturerna i Seattle! Jag kunde inte ha blivit mer förvånad. Det visade sig att han hade en kompis som bott i Seattle och som engagerat berättat för honom om dessa upptåg. Han hade länge velat se det och nu fick han det!

Vid ett annat tillfälle satte jag ihop en berättarföreställning, Livet i en liten väska. Mina texter, och musik med och av Adam Stolterman och Lisa Oscarsson. En av texterna berättade om min mormor Signe. I ett stycke nämnde jag Grönlunds livs på Haga där hon brukade handla på ålderns höst. Men var det egentligen väsentligt? Och texter mår ju ofta bra av att kortas.

Men också den här gången fick det tveksamma vara kvar. Efteråt kom en begeistrad man fram till mig. Det visade sig att han hade bott i det som blivit en lägenhet när Grönlunds så småningom stängde. “Din mormor köpte korv i charkdisken och jag har sovit i den!

Du kan lita på din publik, det lärde jag mig av dessa historier. Vi vill vara effektiva förmedlare av vårt budskap. Och det ska vi också. Vi har begränsat utrymme, resurser och tid, vilket forum vi än använder oss av. Så visst behöver vi redigera.

Men, vi ska inte redigera vår publik. Inte ha förutfattade meningar om vilka de är, som individer. Vi kan ha en begränsad målgrupp som vi uppfattar som homogen. Men vi vet aldrig vad varje enskild människa bär i sitt hjärta eller lagrar i sitt minne. Lita på din publik! Plötsligt och helt oväntat når du en man som längtat efter Seattles leklynne eller någon som sovit i din mormors charkdisk.

Ytterligare en sådan händelse kommer jag nu ihåg. Det var 1997 och skolavslutning på Valley School i Seattle. Familjen Stolterman tackade för ett fantastiskt år genom att sjunga några små sånger. En av dem var den ursvenska Uti vår hage. Var det så klokt egentligen? En långsam sång på ett obegripligt språk.

När vi tackat för oss kom en kvinna fram till mig. Hon hade svenska rötter, och samma dag hade familjen sagt sitt sista farväl till hennes mamma. Tårarna rann när hon sa “It was like you were singing for us. From the bottom of my heart, thank you”. Och så grät vi båda.

Du kan lita på din publik. Skapa din berättelse så att du är nöjd. Sen släpper du iväg den och litar på att den hittar sin mottagare. Den finns där du minst anar det.
Veckans filmtips

I I’ll See You in My Dreams får vi möta Carol (Blythe Danner), en klok och kul änka som tillbringar sina dagar ensam eller med väninnorna i samma ålder. När en ny pool guy, Lloyd (Martin Starr), en morgon ska göra sitt jobb uppstår en oväntad och prestigelös vänskap över generationerna. Men i en karaokebar kan man riktigt se hur Lloyds hjärta öppnas när hon sjunger en varm och prestigelös Cry Me a River. Och innan filmen är slut har han skrivit en sång som han framför för henne, lika prestigelös(t) som han själv är. Båda berättar utan att redigera bort mottagaren. Och når fram. Det här låter som en riktigt cheezy story, men det är en fin och varm film av Brett Haley med nedtonade skådespelare i huvudrollerna.
Trevlig helg!

Maria